Kornet har en särskild mjukhet och en egen gulgrön färgton.
Trots att jag aldrig har utövat bondeyrket så bär jag med mig vissa beteenden och föhållningssätt i rakt nedstigande bondeled. En ärvt beteende är att jag alltid noterar vad som växer vid sidan av vägen, oavsett var i världen jag befinner mig. Jag ser vad det är för sädesslag, om skörden ser bra eller dålig ut och om det finns kor eller hästar på markerna. Jag urskiljer havren från kornet och rågen från vetet, rapsen, majsen och potatisen. Blir det alltför klurigt, som när man åker i Mörbylångadalen med dess varierande grödor med allt från bruna bönor till lök har mina utflyktskamrater någon gång fått stå ut med att jag stannat för att se efter vad det är.
Vi bär i hög grad med oss ett arv från de personer som vi har präglats av. I mitt fall måste det vara alla söndagsutflykter i bilen med far, mor och brorsan, farmor och farfar och ibland även Ester och Emil eller Berhard och Helga, farfars syskon (jag förstår inte hur vi fick plats alla i bilen, men det var före bältestvångets dagar…). Bilen lastades full med kaffekorg och campingmöbler och sedan for vi på utflykt i närområdet eller till och med till Öland. Det var oftast på sommaren när höet var bärgat och före trösket som det fanns tid för utflykter, i den tid då säden hade gått i ax. Och ett viktigt samtalämne i bilen var kommentarer om grödan och kreaturen vid sidan av vägen. Det arvet lever jag med.
Harshult i mitt hjärta 