Körsbär är gott!

Körsbär är gott, men det är inte bara jag som njuter av bären. Det går att se i gräset under träden att någon har var där och letat efter nedfallna bär. Det är grävlingen som är en riktigt körsbärsälskare.

Men det är inte bara av spåren i gräset man kan se att de har varit där under natten och kalasat på körsbär, utan även deras skithögar avslöjar dem… Så här års ligger det ofta små skitkorvar på vägen med körsbärskärnor i, har grävlingen dessutom ätit svarta körsbär så är det ännu mera avslöjande. Gårdagsnattens grävling hade till och med gjort behoven under körsbärsträdet, så det rådde inga tvivel om vem som hade varit och trampat och letat i gräset.

Jag har ett gemensamt drag med grävlingarna, förutom att gilla körsbär. Jag sväljer körsbärskärnorna, det är ett släktdrag, brorsan äter körsbär på samma sätt och det gjorde även far och mor och farfar… Fråga mig inte varför. Men det ska ju vara bra med fibrer…;-) Och dessutom hinner man äta fler om man inte behöver spotta hela tiden.

Annonser

Burkar för konservering

sillburkInnan kylskåp och frysbox blev var och ens egendom var frågan om hur man skulle få maten att hålla en livsviktig fråga. Kött och fisk torkades eller saltades in. Mjölk gjordes till smör eller syrades. För frukter och bär tillämpades tre olika metoder, torkning, kokning med socker eller hermetisk inkokning, det som vi idag kallar dagligt tal kallas konservering. Själva tekniken har länge varit känd, men hade kanske sin höjdpunkt under mellankrigstiden.

Konserveringsapparaten fanns i de flesta hem. Konserveringsburkarna var en viktig produkt för de flesta glasbruken och fyllde skafferierna med inkokta päron och andra godsaker. Jag minns hur mamma brukade konservera äppelmos i den stora grytan med insats. Med frysboxens intåg fick den sedan tjänstgöra som yttergryta och vattenbad vid ljusstöpning. Glasburkarna blev stående i matkällaren. Många burkar är märkta med glasbrukets namn, Surte var det stora förpackningsglasbruket, men även burkar från Skruv, Kosta, Målerås och Flygsfors finns i samlingen.

Det var inte bara på landet som konservering var en allmän förvaringsmetod. På vinden till min lägenhet i Stockholm stod en trälår med omsorgsfullt sorterade och inpackade konserveringsburkar. Om man läser datumet på tidningarna som de är inrullade i så får man en tydlig bild över när de senast var i bruk. 3 ½-litrar ligger i en tidning från juli 1961 och fyra 1/6-dels liters pastejglas tog ur bruk i april 1955.

Idag använder jag mina glasburkar framförallt till den inlagda sillen och andra ättiksinläggningar. Men i juletid kommer burkarna till användning som förvaring för sillsalladen, rödkålen och grönkålen.

sillburkarOm man läser i kokböcker får man också en bild av bruket över tiden. I farmors gamla kokbok, ”Kajsas kokbok. Kokbok för lanthushåll” artonde upplagan från 1947 står att läsa om hermetisk inkokning:

När bär och frukt lägges in på glas, kan sockermängden minskas högst betydligt och härigenom bibehåller frukten sin friska, ursprungliga smak, varför denna konserveringsmetod är idealisk. Den ställer sig dock ganska dyr, ty konservglasen kosta en del, men vårdas de väl, blir det ju i stort sett endast en engångskostnad.

Frysning som metod nämns inte överhuvudtaget. I mitt gamla exemplar av ”Vår kokbok”, elfte helt omarbetade utgåvan från 1975 står:

En konserveringsmetod som innebär att konservburk och innehåll upphettas till så hög temperatur att mikroorganismerna förstörs… Metodens betydelse i hemmen har minskat sedan djupfrysning blivit allt vanligare. Vid hemkonservering kan man inte komma upp i högre temperatur än 100 grader C. Detta är tillräckligt för frukt, bär, svamp och grönsaker medan kött och fisk fordrar högre temperatur. Varken socker eller konserveringsmedel behöver tillsättas för hållbarhetens skull. Sockret har däremot betydelse för utseende och smak.

Sen försvinner den hermetiska inkokningen ur kokböckerna, men den är kanske dags att ta till heders igen?

Glasburkarna består ju som sagt, vi som har förmånen att ha gamla konservglas sparade, det är bara nya gummiringar som behövs för att börja konservera igen!

Hur man bakade förr

baktragMin faster Ulla har berättat hur det gick till när de bakade när hon var liten. I köket fanns en stor bakugn, så stor att den rymde 18 limpor åt gången. Först skulle ugnen värmas upp, man eldade med granved, spillbitar från sågen och risknippen. Glöden spreds sedan ut jämnt i ugnen för att den skulle bli jämnvarm. Sedan rakades askan ut och ugnen sopades ren med en färsk talleruska, som doppades i vatten för att den inte skulle ta eld.

Sen var det dags att lägga in limporna, det var stora runda bröd bakade med surdeg. Limporna skyfflades in i ugnen med hjälp av en bakspade, det gällde att få in alla limporna i rask följd så att de blev jämt bakade.  Det var Ullas mormor, min farmors mor Lovisa som stod för baket och hon knackade på limporna för att avgöra att de var färdiggräddade.

detalj-baktrag

De gamla baktrågen samlar numera mest damm där de står på ”bråtavinden”. De största baktrågen som användes vid limpebaket finns dock inte kvar.

Degen sattes kvällen före i stora baktråg. Efter att man hade tömt upp degen på bakbordet och bakat ut limporna skrapades resterna i tråget ur och fick torka. Degresterna kunde sedan blötas och utgöra surdeg till nästa bak.

Det färdiggräddade brödet förvarades sedan bland säden i sädesbingarna, vilket gjorde att de inte torkade på samma sätt som om de hade förvarats i luften. De höll bra på så här sätt, Ulla hade inget minne av att brödet brukade mögla.

Säden maldes på kvarnen i Klavreström, men för det bästa vetemjölet brukade man åka till kvarnen i Boskvarn, där mjölnaren malde det finaste mjölet.

Att vårda vackra trasor

Gamla trasmattor är oftast mycket vackrare än nya, med sin bleka och avstämda färger. Detta beror just på att de är vävda med trasor, av gamla nötta, blekta och uttjänta plagg. När plastmattorna hade haft sin storhetstid och det blev populärt att väva trasmattor igen, så använde man i högre grad nytt tyg, spillbitar från syfabriker och billiga styvbitar och kanske gamla slitna lakan som färgades in i lämplig kulörer. 1960-talets crimplenetyger i klara färger var också populära. Det här gav mattorna starkare färger och större möjlighet till en rikare palett. De moderna tygerna är dock inte lika formstabila som gamla bomullstrasor vilket gör att mattorna vävda med partier av jerseytrasor får en tendens att bubblas sig.

Jag har både ock, jag har gamla hemvävda mattor som har legat här sedan farfars mors tid, men också modernare mattor som mamma köpte av en tant i Klavreström som vävde på beställning. De moderna mattorna är fina på sitt sätt, men har inte den mjuka subtila färgskala som de gamla mattorna har. De nya mattorna vågar jag dock köra i tvättmaskinen, vilket underlättar skötseln.

nya-mattanDe gamla mattorna, som är slitna och delvis spröda vill jag inte köra i maskinen. Förutom att varpen kan vara spröd så är vissa trasor slitna, ofta är också de mörka partierna vävda med gamla ylletyger som inte tål att tvättas i högre temperaturer. Att handtvätta är därför det mest skonsamma sättet.

Som barn var jag med mamma och Greta Dahl nere vid bryggan i Skärsjömåla och skurade trasmattor. Något man kunde göra en varm sommarkväll för att inte riskera frysa fingrarna av sig i sjön. I sommar har jag skurat några av min gamla mattor.

skura-mattor

I brist på en sjö så har det gått bra att lägga dem på den snickrade omålade bänken, blöta dem med vattenslangen och sedan skura med skurborste och såpa. För att sedan skölja ur såpan och smutsen har den gamla tvättgrytan i koppar fungerat utmärkt. Sköljvattnet har sedan fått bidra till att hålla blommorna i rabatten vid liv, en torr sommar som denna.

Även om de gamla mattorna kräver en större insats när man ska tvätta dem, så värdesätter jag dem långt högre än de nya då de är mycket vackrare. Dessutom behöver man inte tvätta mattor särskilt ofta, normalt räcker det skaka dem. I köksfarstun och i köket, där jag och katterna spiller och smutsar ner mest har jag plastmattor. Men ibland, när olyckan har varit framme, en katt har protestkissat eller valt att ätit en ovanligt blodrik mus på bästa mattan då är det oundvikligt.

Naturens dunderpiller

nyponPå hälsosidor och i magasin kan man läsa om alla olika dunderfrukter och superbär som vi bör äta och gärna köpa genom dem. Många av dessa bär finns runt knuten, om man bara orkar plocka dem.

Nypon är en av alla nygamla frukter som har fått en renässans. Nypon, tillsammans med nässlor, blåbär och lingon, är sådana livsmedel som av tradition har utgjort några av naturens gratis tillskott till hushållet och kanske även till husapoteket. Nässlorna som vårens första färska gröna, blåbär och lingon som skogens guld i sensommaren.

Det man kan fundera på är huruvida man genom tiderna har känt till växternas och bärens nyttiga egenskaper eller om man har ätit för att det har varit tillgängligt och gott? Blåbärens roll som läkemedel och då framförallt mot diarré har varit allmänt känt. I en inte alltför avlägsen forntid gick det att köpa torkade blåbär på apoteket för detta ändamål och jag vet av egen erfarenhet att det funkade när inget annat hjälpte. Lingonen är rika på vitaminer och mineraler, likaså nässlor och då framförallt C-vitaminer och järn. Även nypon är rika på C och A-vitaminer, men det som framförallt talas om är dess goda effekt mot ledvärk.

nyponrosDe vilda nyponen, blommar vackert med sina enkla blommor på sommaren och bär frukt på hösten. De taggiga buskarna finns lite här och där på betesvallar och renar. Jag minns hur jag som barn tillsammans med mor var ute och plockade nypon, som sedan snoppades och fick torka i ugnen. Alla nutida recept beskriver att man ska rensa nyponen och ta ur fröna, men jag har inget minne av att mamma gjorde det utan hon torkade dem hela. Hon kokade sedan nyponsoppa, på de torkade nyponen med fröna i behåll. Och jag har ingen känsla av att soppan kliade.

Jag har en egen nyponbuske på tomten så nu har jag plockat nypon. Att torka dem i ugnen tog hela dagen, när man hade vedspis var den typen av matberedning aningen enklare. Nyponen kunde då ligga i ugnen eller värmeskåpet och torka som bieffekt av uppvärmning och matlagning. Någon soppa har det dock ännu inte blivit.

 

 

Vatten, inte så bara…

Augusti har gått över i september, sommaren i sensommar, eller kanske till och med höst. Det har varit en fin, men väldigt torr sommar. Allt emellan har väderleksrapporten lovat regn, men det har inte blivit så mycket med det. Himlen har stundtals varit åsksvart, men ovädren har oftast gått Harshult förbi. Det har kommit skurar, för tre veckor sedan fick vi till och med en rotblöta, med 30 mm regn i en skur. Men de senaste veckornas ovanligt varma och soliga väder gör att det är extremt torrt. När det är torrt blir det uppenbart hur viktigt vattnet är för oss.

Med ett trädgårdsland som ligger i skuggan av två stora körsbärsträd blir konkurrensen om regnet påtaglig. Träden har lättare att ta det de ska ha och salladen och andra grödor med relativt ytligt rotsystem har slokat som ledsna trasor blåsiga och varma dagar. Och då hjälper inte den nattliga lindringen som lite dagg annars kan ge.

slokig-salladNaturen hanterar torkan genom att gå i höstläge, lövträden går över i gult och blommorna har sedan länge blommat över. De blommor som normalt blommar i augusti stod i blom redan efter midsommar.

slubbspannSom trädgårdsägare och odlare går det inte att motverka torkan genom att vattna så mycket som skulle behövas då vattnet i brunnarna också sinar. Genom ett förändrat beteende i köket och i badrummet kan jag dock både spara vatten och gynna trädgården. Jag har återinfört slaskspannen. Vatten som annars bara skulle gå rakt ner i avloppet har i sommar fått vattnat potatis och prydnadsväxter. Och när man börjar hälla över äggkoknings- och äggkylningsvatten, kalla kaffe- och teslattar, sköljvatten och grovdiskvatten i en hink så blir det sammantaget ganska mycket. Vatten som vi normalt slösar utan någon eftertanke.

Vattnet är livsviktigt för oss, men vi tar det ofta för givet. På landet är det relativt lätt ta vara på resurserna. Man behöver inte gå på toa och spola sex gånger om dagen, med en potta sparar man både vatten och får extra gödsel till växterna. Det så kallade guldvattnet blir ett bra näringstillskott i trädgården. Som lägenhetsboende i stan är det dock svårare då systemen bara hanterar rent vatten och avloppsvatten. Vi kan dock förändra vårt beteende, vattenkranen behöver inte rinna medans jag borstar tänderna. Man behöver inte duschar varje dag och en halvtimma varje gång.

Det moderna samhället med vatten och avlopp är bekvämt och bra, men gör samtidigt att vi inte förstår att värdesätta vår vattenresurs på det sått som vi borde. Om var och en skulle bära in det vatten man förbrukar i hinkar så skulle vattenförbrukningen se helt annorlunda ut…. I Lennart Hellsings gamla vattenvisa, beskrivs vattnets alla former, från regn till is, med omkvädet ..”vatten, vatten bara vanligt vatten”. Vatten är inte så bara, utan är en förutsättning för allt liv.

 

Midsommarafton – mitt i blomningen!

Prästkragar, ängssyra och rödklöver.

Prästkragar, ängssyra och rödklöver.

Det är midsommarafton, jag travar runt lite planlöst i trädgården och noterar sommartorkan. Gräset kraskar under fötter där berg går i dagern och under körsbärsträden där det är den starkes lag som gäller, träden tar var de behöver och örterna under får göra vad de kan för att överleva. Blommornas överlevnadsstrategi är att påskynda blomningen för att det ska kunna bli frösättning och därmed försäkra fortplantningen. Blommor som normalt brukar höra juli och augusti till är redan i blomning. Den första nattviolen slog ut för en vecka sedan, stora blåklockor, åkervädd, toppklockor, borstnejlikor, studentnejlikor och tremastarblommor är på gång.  Alla pioner står i blom och till och med min vita ”farmorros”, rosa alba, tagen som ett skott från busken bredvid vinbärsbuskarna och som jag brukade få ta in till farmor när jag var lite, har börjat blomma. Blomning är väl härligt kan man ju tycka, men var sak ska ha sin tid, inte allt på en gång. Det utlovade regnet har stannat vid lite stänk på brostenen, så lite regn skulle inte sitta fel, men för midsommarlekarnas skull kan det få bero till fram emot natten.

överblommad

Torrt och överblommat.

I väntan på regnet så vattnar jag de torra plantorna i kallgården och för att piggar upp dem, med lite guldvatten, dagen till ära. Tornsvalorna, eller tornseglarna som de numera heter, flyger och svirrar, kanske ett tacksamt svirr från den fågel som väckte mig i morse. Jag vakande av ett odefinierat ljud och förstod snart att det kom från bråtavinden och en fågel. När jag gläntade på dörren såg jag en tornseglare sitta i fönsterkarmen bakom gardinen, det var trötta vingslag jag hade hört. Den satt så stilla så jag kunde ta den i handen och bära ut den då fönsterbågarna inte är öppningsbara. Det var härligt att se hur den flög iväg när jag öppnade handen och kastade upp den i luften framför huset. Oavsett om fågeln känner tacksamhet eller inte är jag glad för att jag hittade den i tid. Livet på landet ger en annan närhet till naturen, i skrivande stund ser jag i ögonvrån något rödbrunt, det är ett rådjur som promenerar vid stenmuren nedanför åkern.

Jag ska plocka några blommor, binder ingen krans, lägger inte heller några under kudden. Men jag noterar att jag har fler än sju sorters vilda blommor i min trädgårdsäng tillsammans med de odlade och gläds, men oroas även  lite av den förtida blomningen.

Glad midsommar! Gläds åt blomningen och lär känna igen arterna, då blir rikedomen är större!

Naturens övergåvor

Jag skrev i början av förra sommaren om hur jordgubbarna blommade och att det nog skulle bli bär i år också. Nog blev det bär alltid, många, kanske alltför många jordgubbar. De växte i stora klasar, fler än jag stundtals hann plocka.

Jag plockade och åt, syltade och saftade, skivade och frös. Jag plockade och gav bort när jag tyckte att jag hade nog. Den kalla våren gjorde att förra årets säsong blev ovanligt lång. Det gick att skörda jordgubbar hela juli Så jag fick till och med en jordgubbstårta på Kristinadagen den 24 juli, precis som när jag var barn.

Jordgubbar är gott, men det får vara med måtta. Även om det ser härligt ut så här års när man har det framför sig och längtar som mest.

De allmänna rekommendationerna brukar vara att man ska byta jordgubbsplantor vart tredje år. Mina plantor har nu burit frukt i fyra säsonger, så det är läge att förnya delar av landet.

jordgubblandet

jordgubblandet uppgrävt

Förra årets höst hann övergå i vinter och nu är det vår igen. Och jag har äntligen fullföljt min ambition  att sanera och begränsa jordgubbslandet. Det jag inte hann i höstas är nu avklarat – efter vinter kommer ju som bekant alltid en vår. Tre av de äldsta raderna har fått gå på komposten. En rad tog jag i höstas och nu är de två resterande också uppgrävda, men det är mycket kvar av landet ändå. Vissa av revorna kan bli till nya plantor, men kanske inte hos mig. Mammas gamla plantor, förnyas och fördelas vidare, det blir fler som kan få del av de goda bären när det blir så dags.

 

Värend och dräkten

Harshult ligger i Uppvidinge härad som tillsammans med Norrvidinge, Konga, Allbo och Kinnevald utgör Värend, ett av de ”små land” som historiskt formade landskapet Småland.Värend är en sägenomsusad del av Småland. Sägnen om Blända, den småländska sköldmön som tillsammans med andra småländska kvinnor kämpade ner dansken i en tidig medeltid, återberättas gärna. Upphovet till sägnen tillskrivs Petter Rudebeck (1660-1710), som var bruksherre på Huseby söder om Växjö och brorson till Olof Rudebeck. Sägnens sägs förklara den lika arvsrätt mellan kvinnor och män som rådde i bygden och  den kopplas även  tillbaka till Värendsdräkten och dess röda list. Här kan du läsa mera om Bländasägnen.

list värendDet finaste man kan ha som kvinna i Värend är en Värendsdräkt. Värendsdräkten är en så kallat dokumenterad folkdräkt med långa anor. Precis som andra dräkter har den blivit uppstyrd av dräktpoliser som tydligt beskriver vad som är rätt eller fel. I ett historiskt perspektiv har dräktskicket dock varit friare. Det kan man t.ex. läsa om i den fina boken ”Ståten och nyttan” utgiven av Dräktrådet i Kronobergs län. Listen, skärpet, pryds numera av det årtal dräkten syddes och den då aktuelle kungens monogram. På äldre lister är årtal och kvinnans initialer broderade, och när det är en så kallad brudlist är både mannen och kvinnans initialer med. I samlingarna på Vänersborgs museum finns ett intressant exempel på en brudlist från 1824 som förutom namninitialer också innehåller ett kungamonogram, intressant då man brukar säga att kungamonogrammen kommer först senare under 1800-talet.

brudlist historiskMin Värendsdräkt är daterad 1973 och bär ”den gamle kungens” monogram, Gustav VI Adolf. Jag var 16 år gammal då jag fick min dräkt, brorsan och jag dansade gammaldans och det var tal om att vi skulle börja dansa folkdans. Så blev det dock aldrig, men jag har en fin dräkt. Jag har inte broderade den själv utan det var tant Gertrud i Klavreström som sydde det mesta. Jag var alldeles för otålig för att klara av att brodera förklädet och listen med den fina silkestråden. Silkestråd har nämligen en tendens att trasma sig så man måste brodera med mycket korta trådar. Av linneskjortans vitbroderier gjorde jag lite mera, men fortfarande bara en bråkdel. Men jag sydde på banden på listen och förklädet och jag sydde ihop alla delarna av dräkten. Och det är ju tur att jag är ogift så jag slapp brodera doket, med vindruvsklasarna och alla de ”engelska hålen”.

Sedan några år äger jag inte bara min egen dräkt utan även faster Ullas. Hon sydde den 1948 och den har en annan färg på kjolen än vad min har, den är ljusare blå och brukar benämnas som ”vardagskjolen”. Min kjol är mörkblå i samma färg och tyg som förklädet.

Vackra skatter i garderoben som kommer fram vid festliga tillfällen!

ullas dräkt

 

Trasmattor gav gamla plagg ett långt liv

Trasmattor var ett sätt att ta vara på gamla kläder som var för trasiga för att laga, i andan att inget får förfaras i en tid då vår kläd- och textilkonsumtion såg helt annorlunda ut än idag. Man hade gångkläder, finkläder och några ombyten, men inget överflöd.

trasmatta närbildI Norragården har jag gamla trasmattor som har funnit här så länge jag kan minnas. De är väl använda och vävda i blekta nyanser. Om man tittar nära kan man till exempel ana ett rutigt tyg som kan ha varit ett förkläde eller en vardagsblus, ett blekrandigt som har varit en underskjorta i bomullsflanell. Mörka grova trasor är troligen rester av slitna ytterplagg och gamla byxor. Blandningen av trasor av olika material, de mörka trasorna är ofta ylletyger, gör att man måste vara varsam vid tvätt och tvätta i kallvatten. Det klassiska sättet att tvätta gamla trasmattor är att skura dem med såpa och då gärna på en brygga vid sjön så att man också relativt enkelt kan skölja mattorna. Kallt och tungt, men sliter inte på mattorna.

matta detaljEfter många års användning har några av mina mattor börjat repa upp sig i kanterna, men en gammal matta är inte slut för den sakens skull. Då kan man knyta ny frans. Problemet är att man sällan har tiden. Jag har en gammal faster som är pigg, men tycker att dagarna blir långa då vännerna försvinner efterhand och korsorden är lösta. Faster Ulla har knutit om fransen på just en av dessa mattor. Något vi båda är mycket nöjda med, Ulla har haft något att göra under några timmar och jag har fått hjälp med min matta. När jag hämtade mattan så diskuterade vi varpen och kunde konstatera att det inte var köpt bomullsvarp, utan att det troligen var en hemtillverkad linnevarp. En varp som inte är lika hårt tvinnad som en köpevarp och därmed kanske blir lite skörare.

Min gamla matta, troligen vävd av Hilda, farfars mor, har nu förutsättningar att leva och pryda hemmet länge än! Stort tack bästa Ulla!

frans mattan på plats