Tre tunnland i skogen

Längs den gamla häradsvägen, på min sida av bäcken, ligger Linnedal, som var läget för ett tidigare torp. När jag var barn brukade ungdjuren gå på skogsbete där. De hade Linnedal som var en liten åkerlycka och den kringliggande skogen. Vatten fick de i bäcken som rinner i gränsen till nästa fastighet och via en enkel pump från källan i skogen norr om Knektatorpet. Jag minns särskilt en tjur som förmodligen hade något fel på stämbanden, han hade ett brölande läte som lät skräckinjagande, men han var som en hund och brukade följa efter oss i hasorna vart vi gick i svampskogen. Det året fick vi ha svampen ifred, då ingen ”utsocknes” vågade sig in genom grinden.

Men Linnedal bär på en sorglig historia. Den återberättas av J. A Göth i boken ”Knektar, bönder och annat småfolk”

Kalle i Linnedal och hans Johanna
När folk är döda, får man veta, hur bra de varit. När de ska gifta sig, får man veta, hur dåliga de är. Det är ett gammalt ordstäv, vars senare del gott kunde tillämpas på Kalle i Linnedal och Johanna i Hästhagen.

Kalle kom från en annan socken för att odla en mosse hos en bonde, som var långt före de andra i socknen, redan på åttitalet, att han såg, vad som i framtiden kunde tas ur en värdelös myr. Kalle som inte ägde mer än han gick och stod i, en seg kropp, en mossahacka, en spade, en bålyxa och ett järnspett fick kvarter i Hästhagen.

Kärleken som anfäktar folk ur alla samhällsklasser, angrep i ett tag både Kalle och Johanna. Som nu kärleken är blind, så såg Johanna naturligtvis inte, att Kalle bara hade upp de uppräknade sakerna i förmögenhet. Och Kalle såg inte heller, att allt som Johanna ägde belöpte sig till en i det närmsta tom klädkista, en spinnrock och en gammal vävstol. Prästen, som de vände sig till, såg heller ingenting mer, än det som stod i ritualen. Han vigde dem och bad dem föröka sig och uppfylla jorden. Men annat blev det och det nästan med detsamma. Johannas föräldrar hade en mycket liten stuga, och som de levde på att spinna skäcketo (det grövsta som faller av linet vid skäktning) behövde de den själva, och de unga tu måste därför hos en bonde arrendera sg ett stycke dålig hagmark för att där bygga sitt bo. Hur det lyckades för dem att där bygga stuga och lagård, odla tre tunnland åker och skaffa sig två kor, det kan inte jag och troligen ingen annan räkna ut.

Jag såg Kalle flåhacka mosse och gräva diken hos bönderna en lång arbetsdag, och jag såg min mor, så fattig hon var ge honom både bröd och potatis. Om kvällarna då han kom hem, då bröt han åker därhemma, och Johanna hjälpte till så mycket hon kunde. Pojken och tösen fick ligga i en liten hög för sig själva. Jag vill inte påstå, att det var någon överflödande artighet mellan Kalle och Johanna. Därav användes så ytterst lte bland arbetets folk. Men att de var fästade vid varandra långt mer än de flesta gifta, det visade hela deras lv.

Det fanns folk, som aldrig kunde glömma öknamnet Kalle ärvt till minne av en ganske lite förseelse hans far gjort som pojke. Och aldrig glömde de att tal om, att Johannas förstfödde kom en månad för tidigt, och de glömde aldrig påminna sig och andra, hur fattiga de uslingarna var, när de kom ihop. Men det fanns också de som såg, hur de trälade för att hålla nöden från sin låga dörr.

Jag var inte så gammal, att jag förstod deras kampfyllda liv då. Men jag minns en gång på en auktion. En gammal girig bonde stod och skrävlade över att han gett di usle Linnedalarna så rysligt med mjölk. En gammal knekt, som hörde på ilsknande till och röt: – Den där mjölken kan du behöva på yttersta dagen att tvätta av din girighet med! Det blev tyst, och under auktionsfolkets jubel dröp bonden iväg.

Till slut, när de började klara sig i Linnedal, måste ju pratet tystna, men det fanns de, som tyckte Kalle hade det för bra. Bland dem var ägaren till gården. När Kalle inte kunde ha några kreatur, då var ju sextio kronor ett bra arrende för en stenig ljungbacke, men när han fick två kor som skulle beta bland bondens, gick det inte ihop, och bonden började så våldsamt längta att bli kvitt både Kalle och hans familj.

Det efterlängtade tillfället kom. Johanna, som slitit för hårt blev sjuk, och som det på den tiden inte fanns någon vidare fattigvård, fick hon ligga utan annan hjälp och föda, än den Kalle kunde ge om mornarna, innan han gick till arbete, och om kvällarna, när han kom hem. Till slut måste kommunalnämnden fara in till lasarettet med Johanna. Hon var då så svag att hon drunknade i badet.

Folket i bygden tog det lugnt, men den som inte tog det lugnt var Kalle. Han var så ofantligt ledsen i förväg över att mor var sjuk och han var ensam med barnen. Men när bonden kom hem med henne död, henne, som han varit så innerligt glad vid, henne den enda som inte varit elak mot honom i hela hans liv och som han tillsammans kämpat med, för barnen, för hemmet, för tillvaron, blev det för svårt för Kalle. Han rusade ut i skogen, han skrek och grät. Det kom folk, som bad honom försöka lugna sig, som var vänliga vid och tyckte synd om honom. Det var omöjligt, han grät, han skrek högt. Kalles husbonde kom också och hycklade tröst, men då blev Kalle ursinnig: – Nu kan du få torpet, som du vill, sa han.

Kalle var inte vacker annars, men nu var han hisklig att skåda, utsvulten, utvakad, skäggig, förtvivlad och ursinnig. Bonden blev rädd och påstod, att Kalle var tokig. Bönderna turades om att vakta Kalle, och det sades att en av dem slog Kalle med en järnkättning. Kalle blev  då i behov av läkarevård och fick den. Han blev förklarad ofarlig, och så snart han kom ut rymde han till sina bröder i socknen, där han var född.

Bonden fick Linnedal, som förhöjde priset på gården, som han sålde, när han, sörjd av ingen, for till Amerika. Både han och Kalle äro döda. Ingen sten visar deras grav, men Kalle har en vacker minnesvård: tre tunnland åker i Linnedal.

Kalle och Johannas minnesvård i skogen är sedan i mitten av 1980-talet planterad med skog. Linnedal är den enda åkermark som planterats igen på gården som far och sedan brorsan drev. Jag minns att Börje tyckte det var svårt att plantera igen åkern, att tankarna på det allt det arbete som lagts på att brutit marken ett sekel tidigare nu gick till spillo.

Sedan i våras är det jag som äger skogen där Linnedal ligger. Spåren efter Kalle och hans Johanna är avläsbara i landskapet, stenmuren runt den tidigare lyckan och rester efter husgrunden är fortsatt delar av deras minnesvård. Och genom att återberätta deras historia lever deras minne vidare.

Upplevelser i det lilla

När jag är hemma i Harshult går jag gärna en sväng runt byn. Det är samma runda, men upplevelsen varierar med årstid och väder. En solig dag är ljuset och skuggorna helt annorlunda än en gråvädersdag då allt kan vara inbäddat i ett mjukt dimmigt hölje.

”Min väg” i tjällossning, en bild från igår den 16 februari 2019. Hur den såg ut förra helgen kan man se i galleriet nedan.

Skillnaden kan vara påtaglig från en dag till nästa, ena dagen yr snön och nästa är det töväder.

Naturen kommer närma och det finns alltid några intressanta ting längs vägen att ta del av. Det kan vara ett träd med intressanta former, det grafiska mönstret där plogen har vänt tiltorna, vackert ljus emellan träden eller Jeanettes vita häst. Den smältande snön längs vägkanten skapar sina egna skulpturer.

Ibland utökar jag rundan och går den gamla häradsvägen över skogen, då kommer naturen ännu närmare. Där finns spår efter vilda djur i snön, älgen, rådjuren, harar och grisarna. Ibland kanske ett slag som ser lite annorlunda ut, kan det vara ett lodjur? Har vi sådana här i skogen?

Men längs vägen runt byn syns även spår efter människor, historiska och nutida. De nutida kan skapa nya vyer och ljusspel med en gallrad ungskog, men ibland också tråkigare lämningar som när någon förbipasserande bilist har dumpat sitt skräp genom bilfönstret. Spåren efter de som levde här långt före oss är subtilare, stenmuren vid Hästhagen som indikerar att det har legat ett torp där. Idag är den lilla åkerlyckan sedan länge igenplanterad och det är svårt att förstå att någon har kunna livnära sig på en så liten jordplätt. Det var troligen ett väldigt hårt liv, med kamp för brödfödan och för att överleva.

Den dimmiga dagen är kanske inte lusten lika stor, men när man väl är ute år det nästan alltid skönt, bara att komma ut, andas och att låta sig omslutas av den mjuka dimman. När vinden viner och piskar kinderna röda är det härligt att komma i lä omsluten av skogen. Det är inte bara en upplevelse för ögonen utan också för andra sinnen. Nu när det börjar bli ljusare vaknar fåglarnas lust att sjunga, smältvattnet porlar i diken och i de små bäckarna i skogen. Efter regnet kommer dofterna. På sommaren kan även smaken få sin del, när smultronen är mogna och lyser röda längs vägen.

Men än är det vinter och i skogen kan minsta vattenpöl sätta igång fantasin och det är lätt att se vad som inspirerade John Bauer i hans sagoskogsbilder.

En vattensamling av smältvatten, det är bara Tuvstarr som saknas.

Jul är tradition

Juldagarna är tillända och ett nytt år har inletts. Julen är en högtid med många traditioner, gran, ljus, mat, stök och klappar. Vissa traditioner är allmängiltiga och har utvecklats över tid, så som sedan med tomte och julklappar. Andra traditioner är mera regionala, så som olika matskick, huruvida man äter brunkål, långkål eller rödkål eller om man har senap till lutfisken eller inte. Ytterligare andra  traditioner är mera familjebundna, och förknippade med egna minnen från barndomen, vilket pynt som ska fram och den särskilda julduken.

Förr var många traditioner och talesätt med anknytning till julen, av ren praktisk natur, som att komma ihåg att lägga lutfisken i blöt i rätt antal dagar före jul för att den skulle hinna bli klar. Andra traditioner har nog en mer mytisk karaktär, sedvanan att sätta upp julkärvar, eller fåglaneker som de också kallas, är säkert knutet till att alla på gården, även djuren skulle få del av lite extra gott till jul. Pappa brukade alltid sätta upp julkärven på julafton. Om julgranen kom in först eller om det var julkärven som bands fast i äppelträdet utanför köksfönstret kommer jag inte ihåg. Längre tillbaka i tiden fanns det också talesätt knutna till kärvarna. Etnologen Albert Eskeröd skriver i boken Årets äring från 1947  ”Julkärve, fågelkärve, sädeskärve är stundom den vid skörden sist bundna, som sattes upp åt småfåglar vid jul. Om dessa infann sig genast att äta, skulle det kommande året bli magert, men om de dröjde skulle året bli gott.”

När jag var barn brukade farfar slå havren och binda julkärvarna. Men jag minns den gången som brorsan och jag fick i uppdrag att göra iordning fåglanekerna. Vi tog bilen upp till Simons där havre odlades det året. Börje höll i lien, men det blev inga fina kärvar att binda då säden föll huller om buller inte alls så där snyggt åt ett håll som vi hade förväntat att den skulle falla. Vi såg ingen annan råd än att hämta farfar som skrattande konstaterade att vi hade glömt flykten, bågen klädd med juteväv som gör att säden lägger sig med axen åt samma håll.

I brist på egen havre brukar jag köpa kärvar på någon julmarknad före jul. I år fick jag inte tag på någon, jag var visserligen inte där jag brukar handla, men sommarens torka gjorde tillgången extra skral.

I vinter får småfåglarna i Harshult klara sig med solrosfrön, talgbollar och torra kringlor.

 

Att kunna själv

, På landet, när jag växte upp, löste man det mesta själv, alla deltog, var och en efter sin förmåga. Genom att vara med som små, lärde vi oss barn hur man skulle göra och hur saker och ting fungerade.

Då pappa inte enbart jobbade hemma på gården utan även körde ”borta”, han plöjde, slådde och tröskade hos ett antal bönder i byarna runt omkring, var det farfar som fixade en rad småsaker hemmavid. Det var farfar som hjälpte mamma i trädgården med att gräva och andra tyngre jobb, det var också farfar som fixade punkteringar på cyklarna och lagade trasiga stövlar. Som barn såg jag hur han gjorde när han lokaliserade hålet om det inte var så uppenbart stort att man direkt hörde eller såg var det var. Han stoppade den luftfyllda slangen i vatten och där det bubblade där var också hålet, sen var det bara att markera, ta fram raspen, solutionen och laglappar.

Det gör att jag alltid har känt mig trygg i att ta mig an den här sortens problem, då det har framstått som självklart hur man gör. I sommar, då det varit för varmt för att göra något tyngre jobb har jag fixat lite smått och gott. Jag har lagat punkteringar på cykeln och på cykelkärran då det inte hjälpte med att byta ventilerna. Det trixiga kan vara att kränga tillbaka däcket utan att slangen kommer i kläm, för då riskerar man att få göra om proceduren. Om man har lossat däcket kan man använda kroppen som hävstång och knät som redskap och behöver man inga mejslar eller andra vassa föremål. Och med lite såpvatten som smörjmedel brukar det gå att kränga tillbaka däcket.

Den här typen av praktiskt kunnande gör att man inte hela tiden behöver förlita sig på professionella utan man kan själv eller åtminstone vågar försöka. Idag finns ju instruktionsfilmer på nätet för den som inte har haft en farfar som har traderat kunskapen vidare till nästa och nästnästa generation.

Förebilder är viktiga och ger oss en uppfattning om hur världen ser ut, hur man gör och varför. Att använda händerna och inte bara hjärnan fördjupar också vårt kunnande och förståelse, även när det handlar om så simpla saker som att laga en punktering på en gammal cykelkärra.

Vår – och fiskmåsens sjätte sinne?

Nu är våren här, även om det i år var en lång leveranstid på den. Sent, men kanske bara i relation till att den har varit allt tidigare under de föregående åren. Sen gick det snabbt, från fullt vinterväder med drivor och yrväder under påskhelgen till barmark och blommande krokus på mindre än en vecka. Även om vissa blommor redan tidigare försökte ta sig genom snötäcket.

Med våren kommer vårbruket, med gödselkörning, pjöjning, stenplockning och harvning. Sedan länge tar jag del av bondens bråda dagar. och bevittnar det hela mest från köksfönstret. Men när jag var barn och tonåring så fick vi delta, och då framförallt med att plocka sten. För hur mycket man än plockar så kommer det varje år upp ny sten. Farfar körde lite stilla med traktorn över åkern och brorsan och jag gick bakom vagnen och plockade klappersten, de större fick brytas med spett och av de vuxna. Det blev en och annan blå nagel, när man skulle springa ifatt traktorn, då farfar inte hade så lätt att vända på nacken och se var vi var eller gjorde.

Ett annat vårtecken är fiskmåsarna. De kommer som på en given signal då harven sätts i jorden. Det är fascinerande och far och jag pratade ofta om det – i vanliga fall ser vi sällan fiskmås i Harshult, men under vårbruket dyker du upp som från ingenstans. Vad är det som gör att de vet att det är harvning på gång? Sitter en fågel på ladugårdstaket och spanar och sedan meddelar kamraterna eller har de ett sjätte sinne?

I vilket fall så är det ett kärt vårtecken!

Att handla på distans

Att handla på nätet beskrivs ju ofta som en revolutionerande nyhet. Frågan är ju vad som är så nytt… Postorderkatalogerna har ju mera än hundra år på nacken. Att handla mat på distans är inte heller någon nyhet. I min barndom ringde mamma till lanthandeln och beställde hem varor. Hon fick  dock själv bestämma vad som skulle levereras. En gång i veckan var det hemkörning, torsdagskvällar gick turen till Harshult och byarna runt omkring. Birger eller Arne kom i den blåa folkapickupen, varorna levererades i papperskartonger med en notering vem som skulle ha vilken låda.

Birgers i Norrhult var en makalös affär som hade det mesta, matvaror, husgeråd, prydnadsföremål, cykelslangar, hinkar, arbetskläder och galoscher, i magasinen fanns också foder. Birgers var även utlämningsställe för apoteksvaror och lokalkontor för banken. (Det var Jordbrukskassan som sedan blev Föreningsbanken som blev Föreningssparbanken i och med samgåendet med Sparbanken.)

Birger tog över butiken efter sin far Emil Johansson 1944, då hade han redan jobbat där sedan 1925. Birger drev sedan affären tillsammans med sin hustru Rut fram till 1983, de sista åren hade de dock inte längre haft livsmedel i butiken. Han far, Emil, hade i sin tur startat sin speceriaffär 1905 efter att först ha jobbat i andra butiker i samhället. Vardera trettionio år i ledningen. Nu ytterligare trettiofyra år senare är spåren efter Birgers utplånade. Kommunen rev tidigare i höstas den gamla butiken då fastigheten hade stått öde, med delvis oklara ägarförhållande de senaste åren. Intrycket av förfall hade accelererat efter att någon, för några år sedan, tog fönstren i övervåningen. Mina bilder är tagna förra hösten.

Birgers affär är sedan länge nedlagd och nu finns inte heller husen kvar. Men så här i jultider kan jag dock fortfarande komma ihåg barndomens julskyltningar i Norrhult. Birger hade en tomte med en rörlig arm, vilket gjorde att den knackade sin käpp mot fönsterrutan.

Faktauppgifterna vad gäller årtal har jag hämtat från Nottebäcks hembygdsförenings hemsida. Där finns även en bandad intervju med Birger Johansson, inspelad 1999 då han var 90 år och minns tillbaka.

Körsbär är gott!

Körsbär är gott, men det är inte bara jag som njuter av bären. Det går att se i gräset under träden att någon har var där och letat efter nedfallna bär. Det är grävlingen som är en riktigt körsbärsälskare.

Men det är inte bara av spåren i gräset man kan se att de har varit där under natten och kalasat på körsbär, utan även deras skithögar avslöjar dem… Så här års ligger det ofta små skitkorvar på vägen med körsbärskärnor i, har grävlingen dessutom ätit svarta körsbär så är det ännu mera avslöjande. Gårdagsnattens grävling hade till och med gjort behoven under körsbärsträdet, så det rådde inga tvivel om vem som hade varit och trampat och letat i gräset.

Jag har ett gemensamt drag med grävlingarna, förutom att gilla körsbär. Jag sväljer körsbärskärnorna, det är ett släktdrag, brorsan äter körsbär på samma sätt och det gjorde även far och mor och farfar… Fråga mig inte varför. Men det ska ju vara bra med fibrer…;-) Och dessutom hinner man äta fler om man inte behöver spotta hela tiden.

Burkar för konservering

sillburkInnan kylskåp och frysbox blev var och ens egendom var frågan om hur man skulle få maten att hålla en livsviktig fråga. Kött och fisk torkades eller saltades in. Mjölk gjordes till smör eller syrades. För frukter och bär tillämpades tre olika metoder, torkning, kokning med socker eller hermetisk inkokning, det som vi idag kallar dagligt tal kallas konservering. Själva tekniken har länge varit känd, men hade kanske sin höjdpunkt under mellankrigstiden.

Konserveringsapparaten fanns i de flesta hem. Konserveringsburkarna var en viktig produkt för de flesta glasbruken och fyllde skafferierna med inkokta päron och andra godsaker. Jag minns hur mamma brukade konservera äppelmos i den stora grytan med insats. Med frysboxens intåg fick den sedan tjänstgöra som yttergryta och vattenbad vid ljusstöpning. Glasburkarna blev stående i matkällaren. Många burkar är märkta med glasbrukets namn, Surte var det stora förpackningsglasbruket, men även burkar från Skruv, Kosta, Målerås och Flygsfors finns i samlingen.

Det var inte bara på landet som konservering var en allmän förvaringsmetod. På vinden till min lägenhet i Stockholm stod en trälår med omsorgsfullt sorterade och inpackade konserveringsburkar. Om man läser datumet på tidningarna som de är inrullade i så får man en tydlig bild över när de senast var i bruk. 3 ½-litrar ligger i en tidning från juli 1961 och fyra 1/6-dels liters pastejglas tog ur bruk i april 1955.

Idag använder jag mina glasburkar framförallt till den inlagda sillen och andra ättiksinläggningar. Men i juletid kommer burkarna till användning som förvaring för sillsalladen, rödkålen och grönkålen.

sillburkarOm man läser i kokböcker får man också en bild av bruket över tiden. I farmors gamla kokbok, ”Kajsas kokbok. Kokbok för lanthushåll” artonde upplagan från 1947 står att läsa om hermetisk inkokning:

När bär och frukt lägges in på glas, kan sockermängden minskas högst betydligt och härigenom bibehåller frukten sin friska, ursprungliga smak, varför denna konserveringsmetod är idealisk. Den ställer sig dock ganska dyr, ty konservglasen kosta en del, men vårdas de väl, blir det ju i stort sett endast en engångskostnad.

Frysning som metod nämns inte överhuvudtaget. I mitt gamla exemplar av ”Vår kokbok”, elfte helt omarbetade utgåvan från 1975 står:

En konserveringsmetod som innebär att konservburk och innehåll upphettas till så hög temperatur att mikroorganismerna förstörs… Metodens betydelse i hemmen har minskat sedan djupfrysning blivit allt vanligare. Vid hemkonservering kan man inte komma upp i högre temperatur än 100 grader C. Detta är tillräckligt för frukt, bär, svamp och grönsaker medan kött och fisk fordrar högre temperatur. Varken socker eller konserveringsmedel behöver tillsättas för hållbarhetens skull. Sockret har däremot betydelse för utseende och smak.

Sen försvinner den hermetiska inkokningen ur kokböckerna, men den är kanske dags att ta till heders igen?

Glasburkarna består ju som sagt, vi som har förmånen att ha gamla konservglas sparade, det är bara nya gummiringar som behövs för att börja konservera igen!

Hur man bakade förr

baktragMin faster Ulla har berättat hur det gick till när de bakade när hon var liten. I köket fanns en stor bakugn, så stor att den rymde 18 limpor åt gången. Först skulle ugnen värmas upp, man eldade med granved, spillbitar från sågen och risknippen. Glöden spreds sedan ut jämnt i ugnen för att den skulle bli jämnvarm. Sedan rakades askan ut och ugnen sopades ren med en färsk talleruska, som doppades i vatten för att den inte skulle ta eld.

Sen var det dags att lägga in limporna, det var stora runda bröd bakade med surdeg. Limporna skyfflades in i ugnen med hjälp av en bakspade, det gällde att få in alla limporna i rask följd så att de blev jämt bakade.  Det var Ullas mormor, min farmors mor Lovisa som stod för baket och hon knackade på limporna för att avgöra att de var färdiggräddade.

detalj-baktrag

De gamla baktrågen samlar numera mest damm där de står på ”bråtavinden”. De största baktrågen som användes vid limpebaket finns dock inte kvar.

Degen sattes kvällen före i stora baktråg. Efter att man hade tömt upp degen på bakbordet och bakat ut limporna skrapades resterna i tråget ur och fick torka. Degresterna kunde sedan blötas och utgöra surdeg till nästa bak.

Det färdiggräddade brödet förvarades sedan bland säden i sädesbingarna, vilket gjorde att de inte torkade på samma sätt som om de hade förvarats i luften. De höll bra på så här sätt, Ulla hade inget minne av att brödet brukade mögla.

Säden maldes på kvarnen i Klavreström, men för det bästa vetemjölet brukade man åka till kvarnen i Boskvarn, där mjölnaren malde det finaste mjölet.

Att vårda vackra trasor

Gamla trasmattor är oftast mycket vackrare än nya, med sin bleka och avstämda färger. Detta beror just på att de är vävda med trasor, av gamla nötta, blekta och uttjänta plagg. När plastmattorna hade haft sin storhetstid och det blev populärt att väva trasmattor igen, så använde man i högre grad nytt tyg, spillbitar från syfabriker och billiga styvbitar och kanske gamla slitna lakan som färgades in i lämplig kulörer. 1960-talets crimplenetyger i klara färger var också populära. Det här gav mattorna starkare färger och större möjlighet till en rikare palett. De moderna tygerna är dock inte lika formstabila som gamla bomullstrasor vilket gör att mattorna vävda med partier av jerseytrasor får en tendens att bubblas sig.

Jag har både ock, jag har gamla hemvävda mattor som har legat här sedan farfars mors tid, men också modernare mattor som mamma köpte av en tant i Klavreström som vävde på beställning. De moderna mattorna är fina på sitt sätt, men har inte den mjuka subtila färgskala som de gamla mattorna har. De nya mattorna vågar jag dock köra i tvättmaskinen, vilket underlättar skötseln.

nya-mattanDe gamla mattorna, som är slitna och delvis spröda vill jag inte köra i maskinen. Förutom att varpen kan vara spröd så är vissa trasor slitna, ofta är också de mörka partierna vävda med gamla ylletyger som inte tål att tvättas i högre temperaturer. Att handtvätta är därför det mest skonsamma sättet.

Som barn var jag med mamma och Greta Dahl nere vid bryggan i Skärsjömåla och skurade trasmattor. Något man kunde göra en varm sommarkväll för att inte riskera frysa fingrarna av sig i sjön. I sommar har jag skurat några av min gamla mattor.

skura-mattor

I brist på en sjö så har det gått bra att lägga dem på den snickrade omålade bänken, blöta dem med vattenslangen och sedan skura med skurborste och såpa. För att sedan skölja ur såpan och smutsen har den gamla tvättgrytan i koppar fungerat utmärkt. Sköljvattnet har sedan fått bidra till att hålla blommorna i rabatten vid liv, en torr sommar som denna.

Även om de gamla mattorna kräver en större insats när man ska tvätta dem, så värdesätter jag dem långt högre än de nya då de är mycket vackrare. Dessutom behöver man inte tvätta mattor särskilt ofta, normalt räcker det skaka dem. I köksfarstun och i köket, där jag och katterna spiller och smutsar ner mest har jag plastmattor. Men ibland, när olyckan har varit framme, en katt har protestkissat eller valt att ätit en ovanligt blodrik mus på bästa mattan då är det oundvikligt.