Jul är tradition

Juldagarna är tillända och ett nytt år har inletts. Julen är en högtid med många traditioner, gran, ljus, mat, stök och klappar. Vissa traditioner är allmängiltiga och har utvecklats över tid, så som sedan med tomte och julklappar. Andra traditioner är mera regionala, så som olika matskick, huruvida man äter brunkål, långkål eller rödkål eller om man har senap till lutfisken eller inte. Ytterligare andra  traditioner är mera familjebundna, och förknippade med egna minnen från barndomen, vilket pynt som ska fram och den särskilda julduken.

Förr var många traditioner och talesätt med anknytning till julen, av ren praktisk natur, som att komma ihåg att lägga lutfisken i blöt i rätt antal dagar före jul för att den skulle hinna bli klar. Andra traditioner har nog en mer mytisk karaktär, sedvanan att sätta upp julkärvar, eller fåglaneker som de också kallas, är säkert knutet till att alla på gården, även djuren skulle få del av lite extra gott till jul. Pappa brukade alltid sätta upp julkärven på julafton. Om julgranen kom in först eller om det var julkärven som bands fast i äppelträdet utanför köksfönstret kommer jag inte ihåg. Längre tillbaka i tiden fanns det också talesätt knutna till kärvarna. Etnologen Albert Eskeröd skriver i boken Årets äring från 1947  ”Julkärve, fågelkärve, sädeskärve är stundom den vid skörden sist bundna, som sattes upp åt småfåglar vid jul. Om dessa infann sig genast att äta, skulle det kommande året bli magert, men om de dröjde skulle året bli gott.”

När jag var barn brukade farfar slå havren och binda julkärvarna. Men jag minns den gången som brorsan och jag fick i uppdrag att göra iordning fåglanekerna. Vi tog bilen upp till Simons där havre odlades det året. Börje höll i lien, men det blev inga fina kärvar att binda då säden föll huller om buller inte alls så där snyggt åt ett håll som vi hade förväntat att den skulle falla. Vi såg ingen annan råd än att hämta farfar som skrattande konstaterade att vi hade glömt flykten, bågen klädd med juteväv som gör att säden lägger sig med axen åt samma håll.

I brist på egen havre brukar jag köpa kärvar på någon julmarknad före jul. I år fick jag inte tag på någon, jag var visserligen inte där jag brukar handla, men sommarens torka gjorde tillgången extra skral.

I vinter får småfåglarna i Harshult klara sig med solrosfrön, talgbollar och torra kringlor.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s