Burkar för konservering

sillburkInnan kylskåp och frysbox blev var och ens egendom var frågan om hur man skulle få maten att hålla en livsviktig fråga. Kött och fisk torkades eller saltades in. Mjölk gjordes till smör eller syrades. För frukter och bär tillämpades tre olika metoder, torkning, kokning med socker eller hermetisk inkokning, det som vi idag kallar dagligt tal kallas konservering. Själva tekniken har länge varit känd, men hade kanske sin höjdpunkt under mellankrigstiden.

Konserveringsapparaten fanns i de flesta hem. Konserveringsburkarna var en viktig produkt för de flesta glasbruken och fyllde skafferierna med inkokta päron och andra godsaker. Jag minns hur mamma brukade konservera äppelmos i den stora grytan med insats. Med frysboxens intåg fick den sedan tjänstgöra som yttergryta och vattenbad vid ljusstöpning. Glasburkarna blev stående i matkällaren. Många burkar är märkta med glasbrukets namn, Surte var det stora förpackningsglasbruket, men även burkar från Skruv, Kosta, Målerås och Flygsfors finns i samlingen.

Det var inte bara på landet som konservering var en allmän förvaringsmetod. På vinden till min lägenhet i Stockholm stod en trälår med omsorgsfullt sorterade och inpackade konserveringsburkar. Om man läser datumet på tidningarna som de är inrullade i så får man en tydlig bild över när de senast var i bruk. 3 ½-litrar ligger i en tidning från juli 1961 och fyra 1/6-dels liters pastejglas tog ur bruk i april 1955.

Idag använder jag mina glasburkar framförallt till den inlagda sillen och andra ättiksinläggningar. Men i juletid kommer burkarna till användning som förvaring för sillsalladen, rödkålen och grönkålen.

sillburkarOm man läser i kokböcker får man också en bild av bruket över tiden. I farmors gamla kokbok, ”Kajsas kokbok. Kokbok för lanthushåll” artonde upplagan från 1947 står att läsa om hermetisk inkokning:

När bär och frukt lägges in på glas, kan sockermängden minskas högst betydligt och härigenom bibehåller frukten sin friska, ursprungliga smak, varför denna konserveringsmetod är idealisk. Den ställer sig dock ganska dyr, ty konservglasen kosta en del, men vårdas de väl, blir det ju i stort sett endast en engångskostnad.

Frysning som metod nämns inte överhuvudtaget. I mitt gamla exemplar av ”Vår kokbok”, elfte helt omarbetade utgåvan från 1975 står:

En konserveringsmetod som innebär att konservburk och innehåll upphettas till så hög temperatur att mikroorganismerna förstörs… Metodens betydelse i hemmen har minskat sedan djupfrysning blivit allt vanligare. Vid hemkonservering kan man inte komma upp i högre temperatur än 100 grader C. Detta är tillräckligt för frukt, bär, svamp och grönsaker medan kött och fisk fordrar högre temperatur. Varken socker eller konserveringsmedel behöver tillsättas för hållbarhetens skull. Sockret har däremot betydelse för utseende och smak.

Sen försvinner den hermetiska inkokningen ur kokböckerna, men den är kanske dags att ta till heders igen?

Glasburkarna består ju som sagt, vi som har förmånen att ha gamla konservglas sparade, det är bara nya gummiringar som behövs för att börja konservera igen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s