Harshult ligger i Uppvidinge härad som tillsammans med Norrvidinge, Konga, Allbo och Kinnevald utgör Värend, ett av de ”små land” som historiskt formade landskapet Småland.Värend är en sägenomsusad del av Småland. Sägnen om Blända, den småländska sköldmön som tillsammans med andra småländska kvinnor kämpade ner dansken i en tidig medeltid, återberättas gärna. Upphovet till sägnen tillskrivs Petter Rudebeck (1660-1710), som var bruksherre på Huseby söder om Växjö och brorson till Olof Rudebeck. Sägnens sägs förklara den lika arvsrätt mellan kvinnor och män som rådde i bygden och den kopplas även tillbaka till Värendsdräkten och dess röda list. Här kan du läsa mera om Bländasägnen.
Det finaste man kan ha som kvinna i Värend är en Värendsdräkt. Värendsdräkten är en så kallat dokumenterad folkdräkt med långa anor. Precis som andra dräkter har den blivit uppstyrd av dräktpoliser som tydligt beskriver vad som är rätt eller fel. I ett historiskt perspektiv har dräktskicket dock varit friare. Det kan man t.ex. läsa om i den fina boken ”Ståten och nyttan” utgiven av Dräktrådet i Kronobergs län. Listen, skärpet, pryds numera av det årtal dräkten syddes och den då aktuelle kungens monogram. På äldre lister är årtal och kvinnans initialer broderade, och när det är en så kallad brudlist är både mannen och kvinnans initialer med. I samlingarna på Vänersborgs museum finns ett intressant exempel på en brudlist från 1824 som förutom namninitialer också innehåller ett kungamonogram, intressant då man brukar säga att kungamonogrammen kommer först senare under 1800-talet.
Min Värendsdräkt är daterad 1973 och bär ”den gamle kungens” monogram, Gustav VI Adolf. Jag var 16 år gammal då jag fick min dräkt, brorsan och jag dansade gammaldans och det var tal om att vi skulle börja dansa folkdans. Så blev det dock aldrig, men jag har en fin dräkt. Jag har inte broderade den själv utan det var tant Gertrud i Klavreström som sydde det mesta. Jag var alldeles för otålig för att klara av att brodera förklädet och listen med den fina silkestråden. Silkestråd har nämligen en tendens att trasma sig så man måste brodera med mycket korta trådar. Av linneskjortans vitbroderier gjorde jag lite mera, men fortfarande bara en bråkdel. Men jag sydde på banden på listen och förklädet och jag sydde ihop alla delarna av dräkten. Och det är ju tur att jag är ogift så jag slapp brodera doket, med vindruvsklasarna och alla de ”engelska hålen”.
Sedan några år äger jag inte bara min egen dräkt utan även faster Ullas. Hon sydde den 1948 och den har en annan färg på kjolen än vad min har, den är ljusare blå och brukar benämnas som ”vardagskjolen”. Min kjol är mörkblå i samma färg och tyg som förklädet.
Vackra skatter i garderoben som kommer fram vid festliga tillfällen!
Harshult i mitt hjärta 